Producentansvar för plast välkomnas


2024-01-15

 
Bild:Energiföretagen Sverige
 


Energimyndigheten fick av regeringen i uppdrag att utreda och föreslå styrmedel för CCS (Carbon Capture and Storage) och CCU (Carbon Capture and Utilization). I sin rapport föreslår de nu att lösningen för finansieringen blir en skatt på plastproducenterna. Energiföretagen Sverige välkomnar förslaget. Den som introducerar plast på marknaden har inte bara ansvar för att avfallet samlas in och behandlas utan också för att säkerställa att denna behandling inte resulterar i att koldioxid släpps ut i atmosfären.

Energiföretagen Sverige anser att plastfrågan måste lösas högt upp i plastens värdekedja. Plastavfall ska i första hand återanvändas och materialåtervinnas. Det finns inget behov av plastavfall för el- och värmeproduktion men så länge plast förekommer i samhället är förbränning och energiåtervinning det mest resurseffektiva sättet att få bort giftig, kontaminerad eller utsliten plast.

Energiföretagen strävar efter fossilfri uppvärmning senast 2030 och arbetar på många sätt för att minska mängden avfall som skickas till förbränning men det räcker inte till för att minska den ökande mängd plastavfall som uppstår i samhället. Sverige har förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall och därför måste plast som inte går att materialåtervinna skickas till slutbehandling genom förbränning. Det har lett till att vi i Sverige byggt flera av världens modernaste och mest energieffektiva anläggningar för förbränning av restavfall där man återvinner energin så att det blir el och värme.

Energiföretagen vidtar åtgärder för att minska mängden plast som skickas till förbränning men vi anser att åtgärderna måste sättas in redan i design-, produktions- och konsumtionsledet. När plasten blivit avfall är det för sent. Plasten måste vara återanvändningsbar eller återvinningsbar.

Energimyndigheten har på uppdrag av regeringen föreslagit att en skatt på plastproducenterna ska finansiera CCS och CCU. IKEM – Innovations- och kemiindustrierna anser att det är dags att förbjuda plastförbränning. Det är ett märkligt utspel från IKEM med tanke på att endast 10 procent av all plast som sätts på den svenska marknaden återvinns och en mindre andel läggs på deponi medan merparten skickas till förbränning. Det kan jämföras med att 80 procent av papper och pappersförpackningar materialåtervinns utan att det finns förbud mot förbränning av papper. Det beror på att det finns en marknad för återvunnet papper och pappersförpackningar och att dessa är lätta att sortera och återvinna medan det saknas en liknande fungerande marknad för återvunnen plast. Vid mekanisk återvinning av plast blir resultatet att kvaliteten på plasten går ner i varje materialcykel. Efter ett antal gånger återstår endast en lösning: att skicka plasten till förbränning och energiåtervinning. Teknik för kemisk återvinning av plast är ännu inte etablerad på marknaden och det finns många utmaningar för att återvinna flera plastsorter kemiskt.

Och hur skulle ett förbud mot förbränning av plastavfall ens fungera? I praktiken innebär det att plastavfall måste återvinnas till 100 procent såvida vi inte vill att det mesta eldas upp i ett annat EU-land, i anläggningar med lägre effektivitet, eller ännu värre, hanteras av oseriösa och kriminella aktörer i Sverige eller andra länder. Vi har ju sett många skräckexempel på kriminella verksamheter som förorenat miljön och förorsakat kommunerna stora ekonomiska utgifter. Det innebär också att alla försäljare av produkter som innehåller ett fossilt material måste ta tillbaka produkterna efter användning och återvinna eller återanvända allt.

Att förbränna och samtidigt energiåtervinna plast är i många fall det bästa sättet att omhänderta plast som inte kan eller bör materialåtervinnas. Det kan vara av hygieniska skäl, att plasten ingår i kombination med andra plaster och/eller material, eller att den är kontaminerad eller innehåller hälso- eller miljöfarliga ämnen. Att återvinna energin i denna plast utgör en miljötjänst som avgiftar samhället och förhindrar att miljö- och hälsoskadliga ämnen byggs in i nya produkter via materialåtervinning.

För att prissätta plastens inflöde, det fossila kolet, i material föreslår Energimyndigheten en form av utvidgat producentansvar som bygger på principen att förorenaren betalar: Den som introducerar plast på marknaden har inte bara ansvar för att avfallet samlas och behandlas, utan också för att säkerställa att denna behandling inte resulterar i att koldioxid släpps ut i atmosfären. Detta är ett viktigt styrmedel som välkomnas av Energiföretagen Sverige.

IKEM skriver att de behöver återvunnen plast som råvara för nya produkter. Energiföretagen Sverige välkomnar att plastindustrin vill materialåtervinna och även utveckla kemisk återvinning av plasten. Det är den vägen vi måste gå. Men för att det ska bli verklighet måste man röja bort de otaliga hinder som finns och se till att det finns en fungerande marknad, och den har hittills inte funnits.


Källa: Energiföretagen Sverige